Kärlek är något abstrakt. Det är det finaste som finns men samtidigt gör det ont. Jag ska försöka kortfatta det här inlägget (kommer misslyckas) så mycket som möjligt, men det är svårt.

När jag var 15 år hade jag jag min första pojkvän. Jag trodde att jag var kär, men det kan jag nu i efterhand säga att jag inte var. Jag var inte redo att ge av mig själv, och är det inte vad kärlek handlar om? Att ge av sig själv och få tillbaka av någon annan.

Ett år senare när jag var 16 år träffade jag en kille som jag bombsäkert trodde att jag inte var kär i. Jag vet nog fortfarande inte om jag var det eller inte och kommer antagligen aldrig att veta. Det var i alla fall första gången som jag verkligen verkligen tyckte om någon på riktigt, men egentligen kan jag inte säga att det var kärlek för så nära varandra kom vi aldrig. En sak som jag är säker på är dock att han gav mig mycket. Han fick mig att för nästan första gången i mitt liv våga öppna mig, och det är jag än idag tacksam för.

Jag var 17 år när jag träffade min nuvarande och största kärlek, Adam. Med honom vet jag för första gången att det är kärlek. Det finns ingen annan som jag verkligen kan vara mig själv med utan att känna mig det minsta lilla obekväm. Tack vare honom har jag blivit så mycket mer säker på mig själv. Jag vet att jag inte behöver vara perfekt hela tiden. Jag vet han älskar mig för den jag är, och det är nog en utav de bästa känslorna som finns. Adam är inte bara min pojkvän, han är så mycket mer, han är min allra bästa vän. Den enda som jag kan dela allt med. Kärlek för mig är säkerhet, skratt, värme, mjuka beröringar och att känna att man bara vill vara med den personen. Att allt känns komplett när man är med varandra, och så känner jag med Adam.