Folk som känner mig vet att jag är mycket upp och ner. Antingen är allt jättebra eller så är det verkligen skit. Liksom inget mitt emellan. Jag tycker att det här är en nackdel. Saker och ting borde ju kunna vara "helt okej" eller "bara bra", men nej så funkar inte jag riktigt.

Jag är "allt eller inget". Jag fungerar så i mitt övriga känsloliv också. Antingen känner jag mycket, nästan för mycket, eller så blir jag i princip apatisk. Att bli aptisk är bara ett skydd, för det är jobbigt att alltid känna mycket. En känslosam människa blir så skör. När jag känner som mest klarar min hjärna inte av det och då tar hela jag stryk, både psykiskt och fysiskt.

Känslor är dessutom väldigt läskigt tycker jag, men samtidigt väldigt bra. Att man känner betyder att man lever. Det betyder att man bryr sig. Det läskiga är dock att känslor inte kan kontrolleras. Jag kan känna saker fast jag inte vet det, och fast jag vet att jag absolut inte borde känna så. Jävla känslor.